Oförstånd

Alltid lika trevligt att prata med alec, sådär med något års mellanrum. Och ännu en liten kick att försöka blogga LITE mer osporadiskt, kanske till och med lite regelbundet.

I shapeshift just to hide in this place, but I'm still... I'm still an animal

Egentligen, under ytan, är det här ett skrik i själslig smärta. Egentligen är den här texten inte ens i närheten av det jag helst skulle vilja skriva. Egentligen borde jag säga rakt ut vad som försigår i mitt huvud, så du kan reagera.

Rädslan för ett svar jag inte vill ha tvingar mig att leva i ovissheten. Ovisshet är inte definitiv, ovisshet är inte oföränderlig.

Ovisshet däremot är ett utmärkt tortyrredskap. Ovisshet vänder uppochner på ens existens. En efter en så börjar saker man tagit för givet suddas ut, bli dimmiga och luddiga. Att avgöra om detta enbart sker i ditt huvud eller i verkligheten är omöjligt.

Samtidigt har jag insett flera saker, och att inse saker innebär personlig utveckling (inveckling?) och sånt ser jag alltid som det gör mig lite starkare i mig själv. (Det här är så SJUKT motsägelsefullt, för jag bryts ner för varje sekund som går, är svag, rädd, osäker, feg) Trots detta i alla fall, så känner jag ändå någon form av inre styrka, det börjar gå upp för mig att jag är värd saker jag förut bara accepterade inte fanns i mitt liv.

Åter igen har jag väckts ur min dvala, och all den kärlek jag bär inom mig, för folk, för livet, för alla de små saker som sker kring mig, har rörts upp igen. Den dånar, river, stormar och skapar ett ohanterbart kaos i mig.

Jag Älskar.
Och jag kommer aldrig att sluta göra det.