tankarna kommer om natten
närhet utebliven och ensamheten så påtaglig och intensiv
jag vill inte vara ensam
vill inte höra hur det ekar
tomheten
jag vill inte vara ett skal, jag vill inte gröpas ur

kom
kom då, här, ta emot
jag strör ut omtanke, kärlek, känslor
som om det vore frön
förhoppningar om att jag kan rota mig
att jag någonstans kan gro

jag behöver vänskap, kärlek, ömhet och omtanke
pressa mig ur mitt skal, upp mot skyn

jag behöver närhet
en själ bredvid mig
i tystnad eller tal
någon att dela andetag med
någon att döda sekunder med

opretantiöst
verkligt

jag kräver inga band
inga löften, inget ansvar


jag kräver bara din närhet
din uppriktighet
och det underbara sättet
så som du accepterar mig

fy fan va ont det gör

utan att andas

efter ett första flyktigt möte
så stred mitt undermedvetna mot allt förstånd
och det enda mina fingrar strävade efter
var att få vidröra din hud
det enda mitt sinne strävade efter
var att få vidröra din själ
hur känslan fick mig att tappa andan
och hur jag ännu inte återfått den
hur din närhet behövdes
och hur intensivt jag vill
finnas vid din sida
hur intensivt jag vill
vara en del av dig
hur förlamad jag blev
när du nuddade vid mig
när dina fingertoppar vandrade längst min hud
paralyserad av ljuvlighet
kunde jag inget annat än drunkna
din varma famn
dina vackra ögon
din mjuka beröring
din trygga närhet
din ömma tystnad

jag undrar om du förstår
och jag undrar om du känner som jag
om du har djupet i dig
att hantera mig
om du har styrkan
att kunna stötta mitt sinne när jag faller
att hämta tillbaka mig när jag flyr in i mig själv
att stå ut med allt jag är
och den starka passion som så ofta brinner i mig
och det totala mörker som infinner sig ibland

jag skulle kunna skriva
just allt jag känner
men jag är så dödligt livrädd
att skrämma bort dig

Oförstånd

Alltid lika trevligt att prata med alec, sådär med något års mellanrum. Och ännu en liten kick att försöka blogga LITE mer osporadiskt, kanske till och med lite regelbundet.

I shapeshift just to hide in this place, but I'm still... I'm still an animal

Egentligen, under ytan, är det här ett skrik i själslig smärta. Egentligen är den här texten inte ens i närheten av det jag helst skulle vilja skriva. Egentligen borde jag säga rakt ut vad som försigår i mitt huvud, så du kan reagera.

Rädslan för ett svar jag inte vill ha tvingar mig att leva i ovissheten. Ovisshet är inte definitiv, ovisshet är inte oföränderlig.

Ovisshet däremot är ett utmärkt tortyrredskap. Ovisshet vänder uppochner på ens existens. En efter en så börjar saker man tagit för givet suddas ut, bli dimmiga och luddiga. Att avgöra om detta enbart sker i ditt huvud eller i verkligheten är omöjligt.

Samtidigt har jag insett flera saker, och att inse saker innebär personlig utveckling (inveckling?) och sånt ser jag alltid som det gör mig lite starkare i mig själv. (Det här är så SJUKT motsägelsefullt, för jag bryts ner för varje sekund som går, är svag, rädd, osäker, feg) Trots detta i alla fall, så känner jag ändå någon form av inre styrka, det börjar gå upp för mig att jag är värd saker jag förut bara accepterade inte fanns i mitt liv.

Åter igen har jag väckts ur min dvala, och all den kärlek jag bär inom mig, för folk, för livet, för alla de små saker som sker kring mig, har rörts upp igen. Den dånar, river, stormar och skapar ett ohanterbart kaos i mig.

Jag Älskar.
Och jag kommer aldrig att sluta göra det.

Det snurrar i min skalle
En perfekt beskrivning på mig för närvarande. Dessutom när hungern tränger sig på så känns det som hela kroppen vrids ut och in. Och som jag väntar på et sms från dig.

And I will try to fix you..

Känslor. Hopp

Ja... jag känner hopp. För första gången på så länge känner jag hopp. Att jag faktiskt kan, att jag är värd. Så mycket kärlek jag har för er. Så mycket kärlek som fyller mig. Hur jag önskar att ingen någonsin behövde lida på grund av mig och som jag önskar att jag kan få vara mig själv och vara älskad för det.

Hopp, en framtid. Låtarna i min spotifyplaylist talar rakt till mitt hjärta och tårarna kittlar i ögonen. Musik blandat med känslor har alltid kunnat få mig på fall och jag kan falla.

Jag är bra på att falla.


Jag
gjorde upp en eld för dig
och nu brinner hela skogen
Nu
vet jag vad du kommer o säg
och det känns som första gången
Kom
vi visar dom att det är vi
men det visste alla redan
Ut
springer du iväg med mig
ja hör du hur dom sjunger?

Som
att allting redan var bestämt
som att jorden går runt solen
Vem
hade kunnat ta min plats
han finns ju bara inte
Dom
pratar om något underbart
jag är där jag kan berätta
Stort
större än jag någonsin trott
det snurrar i min skalle

i'm yours..

Jag är egentligen en glad och sprudlande människa
Det kan nog folk som känner mig intyga

Men jag orkar inte mer just nu
Stressen äter upp mig och de få som finns
för mig behöver styltor för att stå själva

Jag vill aldrig tappa livsglädjen
Kärleken till livet

Om dagarna är jag så utmattad att jag flera
gånger på jobbet ärligt övervägt att lägga
mig ner på golvet.

Våga säga nej till singelliv, jag vill ha dig hemma!
Vill inte lägga mig ensam, inte när jag så
desperat behöver närhet

Ibland slår det mig hur otroligt mycket en
beröring kan göra. En varsam hand som flyttar en
lite åt sidan när man står i vägen, en klapp på
axeln, att bara känna beröringen av en annan
människa. and here comes the tears. Att bara
få den fysiska närheten från kärleken, vänner
eller kollegor, folk i ens närhet.

Vi rörde vid varandra ganska mycket på BK,
man nuddade vid folk man gick förbi, strök
fingrarna helt lätt, eller la handflatan mot.
Kan tänka mig att stressen och pressen och
att alla jobbade mot samma mål i samma
sits bidrog till stämningen.

Jag är overload

Klockan är 23, jag måste sova..

Jason Mraz - I’m yours
-min energikälla


Jag älskar dig lika mycket nu
som dagen du blev min..

the source

Hmm

Hela dagen har jag brutits ner bit för bit.
Det är de små sakerna som äter upp mig
Såntdär som ingen annan inser eller märker

Jag är lite barnslig och spontan
lite småfjantig och busig och konstig
Jag får mina idéer

Att slå ner mina flippar är som att
neka mig att vara mig
att förvägra mig det är som ett litet
rakbladssnitt i min själ
varje gång
och varje gång etsar sig fast

det känns lite som
är jag inte värd det?
är jag inte värd att få vara mig själv
är jag inte värd att blunda för
rätt och riktigt
nångång
då och då
ibland

Idag ställde sig frågan för mig
jag ställde den inte
den presenterade sig själv
och frågade
håller min energi på att torka ut?
mitt engagemang och min passion

Många dagar tror jag att jag har
engagemang och passion nog för att
fylla en halv stad och alla runt mig

men vem är jag
who the hell do I think I am
gå runt och tro att jag kan göra
någon skillnad
some kind of wonder

Jag vill inte slita ut mig igen
att försöka ge liv åt andra
jag är gärna källan åt andra
jag vill ge folk styrka och energi
men ibland måste jag ha någon
att dra styrka och energi från

men i en värld där alla är trasiga
där alla försöker hålla sig flytande
med all energi de kan uppbåda

ibland känner jag spänningarna komma tillbaka
jag vill inte hamna i den sitsen igen
jag vill aldrig igen hamna så nära att önska
att jag inte längre finns

jag måste försöka slappna av
saker kommer bli bättre
saker måste bli bättre
det är det jag håller mig vid liv med
jag känner kärlek
jag har kärlek
däri ligger inte problemet

och utöver allt så ska jag byta jobb
jag försöker att inte låta det get to me
men det kommer slita lite
att börja om på nytt igen
jag är ett socialt missfoster
handikappad


jag vill inte stå själv