fy fan va ont det gör

utan att andas

efter ett första flyktigt möte
så stred mitt undermedvetna mot allt förstånd
och det enda mina fingrar strävade efter
var att få vidröra din hud
det enda mitt sinne strävade efter
var att få vidröra din själ
hur känslan fick mig att tappa andan
och hur jag ännu inte återfått den
hur din närhet behövdes
och hur intensivt jag vill
finnas vid din sida
hur intensivt jag vill
vara en del av dig
hur förlamad jag blev
när du nuddade vid mig
när dina fingertoppar vandrade längst min hud
paralyserad av ljuvlighet
kunde jag inget annat än drunkna
din varma famn
dina vackra ögon
din mjuka beröring
din trygga närhet
din ömma tystnad

jag undrar om du förstår
och jag undrar om du känner som jag
om du har djupet i dig
att hantera mig
om du har styrkan
att kunna stötta mitt sinne när jag faller
att hämta tillbaka mig när jag flyr in i mig själv
att stå ut med allt jag är
och den starka passion som så ofta brinner i mig
och det totala mörker som infinner sig ibland

jag skulle kunna skriva
just allt jag känner
men jag är så dödligt livrädd
att skrämma bort dig

Oförstånd

Alltid lika trevligt att prata med alec, sådär med något års mellanrum. Och ännu en liten kick att försöka blogga LITE mer osporadiskt, kanske till och med lite regelbundet.

I shapeshift just to hide in this place, but I'm still... I'm still an animal

Egentligen, under ytan, är det här ett skrik i själslig smärta. Egentligen är den här texten inte ens i närheten av det jag helst skulle vilja skriva. Egentligen borde jag säga rakt ut vad som försigår i mitt huvud, så du kan reagera.

Rädslan för ett svar jag inte vill ha tvingar mig att leva i ovissheten. Ovisshet är inte definitiv, ovisshet är inte oföränderlig.

Ovisshet däremot är ett utmärkt tortyrredskap. Ovisshet vänder uppochner på ens existens. En efter en så börjar saker man tagit för givet suddas ut, bli dimmiga och luddiga. Att avgöra om detta enbart sker i ditt huvud eller i verkligheten är omöjligt.

Samtidigt har jag insett flera saker, och att inse saker innebär personlig utveckling (inveckling?) och sånt ser jag alltid som det gör mig lite starkare i mig själv. (Det här är så SJUKT motsägelsefullt, för jag bryts ner för varje sekund som går, är svag, rädd, osäker, feg) Trots detta i alla fall, så känner jag ändå någon form av inre styrka, det börjar gå upp för mig att jag är värd saker jag förut bara accepterade inte fanns i mitt liv.

Åter igen har jag väckts ur min dvala, och all den kärlek jag bär inom mig, för folk, för livet, för alla de små saker som sker kring mig, har rörts upp igen. Den dånar, river, stormar och skapar ett ohanterbart kaos i mig.

Jag Älskar.
Och jag kommer aldrig att sluta göra det.